1246 Welam Eriksson

Bonde. Blev högst 79 år.

Barn med 1247 Sara Pärsdotter (1651 - 1705?)

Noteringar

Biografi
Levde i Nr.3, Bälinge, Nederluleå (BD). Bonde i Bälinge på nr. 3, Luleå socken. Lever 1709(HFL) men är död före 1729(tingsprotokoll). I mantalslängden 1665 finns han inte med, och utgår vi från att han skulle tagas med där vid 15 års ålder, borde slutsatsen bli att han inte gärna kan vara född 1650 eller tidigare. Å andra sidan tycks vi ha ett exakt datum för hans vigsel, nämligen 1669-11-14, och han kan väl då inte gärna ha varit mycket yngre än 19 år. Följande fakta kan utläsas ur källorna: a) 1669-11-14 ger Velam i Bäling för brudvigning 1 daler till luleå kyrkokassa. Vigseln bör alltså ha varit i Luleå socken. b) I sonen Eriks (f.o. 1670) dödsruna uppges hans mor ha hetat Sara Larsdotter. c) I dottern Malins (f.o. 1683) dödsruna säges hennes mor felaktigt ha hetat Sara Persdotter. Wellam är säkerligen identisk med den gifte son som står upptagen på faderns hemman i mantalslängderna 1674, 1675 och 1679. Från 1682 finner vi hans namn i mantalslängden, där han står upptagen tillsammans med hustrun, 1690 med en son (troligen Erich), 1694 med 2 söner. I kyrkoräkenskaperna finner vi honom ett par tre gånger. 1684-05-01 utbetalades till Wellem Erichsson i Bäling för klockförningen en daler. Enligt A. Nordberg: En gammal Norrbottensbygd, 1:a uppl. s. 377 blev en mindre klocka "hitköpt 1684" av 5 skeppund 9½ lispunds vikt, motsvarande ungefär 930 kg, alltså närmare ett ton. Intressant vore att veta hur denna "klockförning" tillgått och för hur lång sträcka av transporten Welam Ersson haft ansvar. Även 1685 nämner kyrkoräkenskaperna en utgift för "klockkläppen och förseln". 1685 i november finner vi av kyrkoräkenskaperna att kyrkokassan betalat ersättning till dem som arbetat i kyrkan, bl.a. "Wellam i Bäling". Nästan 25 år därefter finner vi Welam Ersson åter i arbete i samband med kyrkan, när den 14 nov. 1708 (39:de årsdagen av hans bröllop) kyrkokassan utger "noch till Welam Ersson i Bälig för något tjärande på klockstapelen 26 2/3 öre". Sonen Erik Welamsson hade ett och ett halvt år tidigare varit med bland arbetskarlarna som tjärat klockstapeln och därvid för sitt arbete fått 13 1/3 öre, alltså exakt hälften så mycket som fadern nu fick. Klockstapeln reparerades år 1707 (EGN s.374). 1707 var Welam Ersson fadder två gånger vid barnbarns dop. 1714-10-21 omtalas såsom fadder vid ett av Welams barnbarns dop "Wällams sonhustr. Brita Jönsdotter i Bähling". Ordalydelsen här tycks ge vid handen att Welam Ersson ännu levde. Åtskilliga gånger påträffar vi honom i Luleå tingsprotokoll. Första gången tycks vara 1675-02-26: "Mantals Commissarien Väl:t Anders Plantin förekom och framlade en förteckning uppå dem som vid senaste folkskrivningen hade motvilligtvis sig absenterat och sitt folk icke angivit, jämväl ock till en del undandöljt, begärandes att därlöver rannsakan anställes och de brottslige efter Kongl. Cammar Collegij resolutions 6 och 7 punkt med straff beläggjas måtte, vilket ock skedde, och äro desse efterföljande, som sitt folk icke rättsligen ansagt hade, näml.:........ ........ ....... Wellam Erichsson i Bälingh för en pigas undandöljande 1 daler silvermynt". I mantals 1674 finns ingen piga upptagen i Erik Welamsson hushåll; 1675 har han två pigor. Mellan dessa båda mantalslängder faller ovan citerade tingsmål. Troligen var den ena pigan anställd hos sonen Welam Ersson, som ju bodde hemma på faderns gård tillsammans med hustrun. 1692-11-07: "Befallningsmannen välbetr:de Olof Hellman förekom, givandes å sitt ämbetes vägnar tillkänna huruledes Jacob Jönsson i Bälingh med sin intressent och granne Wellam Ersson, nu i trenne års tid brukat en laxgård eller pata vid sin by utan något föregående tillstånd, varken vid tinget eller eljest, därtill med icke velatabetala någon taxa(=skatt) därutav till kronan, oansett de åtskillige gånger därom blivit påminte av befallningsman, utan honom med otidigt munbruk bemötat, alltså kunde de nu intet befrias ifrån 40 markers böter, kronones egen sak, likmätigt Kongl. Maj:ts jordeplakat och det 30 kapitlet Konungabalken". Samma ting (1692-11-07): "Utöver Jacob Jönssons i Bälingh klagan emot sin granne Wellam Ersson om en stor post timmer som Wellam både långe- och nyligen huggit av oskiptan skog, sin granne till förfång, varemot Wellam vice versa klagar över Jacob, att hava mera huggit och barkat till tjäruved än han, förordnades kronones länsman med sockneskrivaren och tolvmännerne Jöns Persson i Uhnebyn och Jon Mattson i Långnäs härom rannsaka och till nästa ting med sin berättelse inkomma, såväl härom som den råning Jacob klagar Wellam hava undan sitt (=hans) hemman, skolandes den som befinnes härutinnan den andre oförättat, förnöja synemännerna för deras därvid havande omak, och plikta efter Kongl. Straffordningen". Vid nästa ting kommer saken upp igen, och det ser ut som om Welam Ersson varit den förfördelade (1693-02-23, fol 411): "Uti tvisten emellan Wellam Ersson och Jacob Jönsson i Bälingh om timmerhuggande av odeltan skog, vilkendera skall mera huggit till salu, förordnades länsman Måns Jacobsson med samma tolvmän, som däröver tillförene varit, ännu likvidera, skolandes räkna såsom till salu det timmer Jacob Jönsson huggit åt sin måg och fört till Nya Staden, och vad Jacob då befinnes överhuggit, skall han därav halvparten förgoda Wellam, jämväl härefter vara bägge förbundne, intet hugga något timmer till salu, med mindre det sker med alla grannarnes samtycke, eller skogen deles dem emellan efter skatten, likmätigt Kongl. Skogsordningen". 1698-08-22 (fol. 236): "Oansett Wellam Ersson i Bälingh nu för rätta beviste hurusom Nils Smed i Sunderbyn länt av honom ett stod(=sto)...."(Målet f.n. ej tillgängligt här i avskrift eller mikrofilm". 1701-09-12: "Jacob Jönsson och Wällam Ersson i Bälingh incaminerade för rätten att skrifteliga besvär hurusåsom en stor del av allmogen såväl som andra, i synnerhet de som bo i Luleå gamla stad, jämväl ock Sunderbyn, sig företagit att hugga all sin nödtorft till vedabrand samt öva mycken annan åverkan oppå deras byaskog, så med näverlöp som lövhugg, aå att deras byaskog dessmedelst bliver alldeles utdödd och fördärvat, med anhållande att desamma måtte lagligen förbjudes en sådan otidig egennytttighet uppå deras byaskog att bruka och föröva utan något tillstånd, lov eller minne, varföre efter desse klaganders anmodan som intygades så av nämnden som flera vara skälig, och att Bällingsboerne stort intrång ofta sker och händer, gav rätten vederbörande allmänt en allvarsam förmaning samt med förbod tillhölt, att med sådan våldsam åverkan, så med näveröpande som med löv och annat verkets timmer eller vedhugg (kanske:...och annat, varken timmer- ellervedahugg) innehålla oppå Bälingsboernes byaskog och mark......". 1705-02-10: "Sammaledes beviste länsman Jöns Andersson hurusomWillam Ersson i Bälingh flyttjat och satt gärdsgården in på förenämnde (: Jakob Jönsson stämd i samband med ett ödeshemmans träda eller lägda i samma by) ödeshemmans ägor, vilket jämväl bemälte Willam Ersson nu tillstod, att gärdsgården kommit att litet makas in på ödeshemmanets ägor, havandes så mycket utlagt av sitt ogit, det han mente ingen skulle kunna tala på, helst eftersom han bärgar ödeshemmanet och därföre erlägger soldatons rättighet; varföre fälltes Willam Ersson till sine 3 marker silvermynt efter 26 kapitlet Byggningabalken Landslagen _ 8, tillståendes länsman det Willam Ersson sig strax i denna delen rättat och åter fört gärdsgården till sitt rätta ställe igen. Blivande nu av rätten såväl desse Bälingdboer som hela tingslaget noga förmante att väl akta sig därföre det de intet understå sig i någon del praejidicera kron- och ödeshemmanens ägor, vid straff som lag förmår". 1705-09-12 (fol 610): "Wellam Ersson i Bälingh kom för rätten och sig däröver fullan besvärade, hurusåsom hustro Anna Lars Påls i Långnäs beskyllt honom för stöld, men såsom bemälte hustro Anna härtill alldeles nekar och Wellam Ersson intet heller hade det ringaste skäl att stödja sig vid, ty mmåste med samma sak bero till nästa ting, då parterne kunna hava sine påberopade vittnen ett lag likmätigt utslag att avvakta. Och var det då actore intet sker (=och om käranden inte gör detta), skall saken vara av intet värde och utan all grund förklarat". Samma ting (1705-09-12, fol. 613): "Nämndeman Jacob Jacobsson i Rutvik notificerade för rätttten hurusom hans son, samt Willam Ersson i Bälingh, Anders Larsson i Gäddvik, Lars Persson i Björsbyn, Erik Larsson i Alvik, Chressman Matsson ibidem och Anders Hansson i Svartbyn hava nu förledne den 7 hujus (=dennes) funnit ett stycke skutvrak uppå södre Espkärsudden, nämligen kajutan intill qvaweten (?) och tvenne jungfrujärn, varav de uthuggit 510 stycken spik samt 6½ bult, vilket allt de hos honom infört och han nu i förvar haver, det han intet underlåta kunnat för rätten angiva, på det han med de förenämnde må vara fri för allt påkommande eftertal. Vilket sålunda blev ad notam tagit och ad acta fört, till dess att någon kunskap kan ernås vem som skadelidande varit, att han således kan komma till sitt, där han därefter kommer att sökja". Anmärkningar till närmast föregående tingsmål: 1) Svensk Uppslagsbok 2 uppl: Jungfru. Sjövetenskap: Rund skiva av starkt träslag, försedd med en urskölpning (kip) i periferien och tre eller flera tvärs genom skivan gående hål med avrundade kanter. Jungfrur användas parvis för attt fästa vant, barduner o.d. till reling eller däck, varvid taljerep dragas genom hålen enligt samma princip som vid block. 2) Den i tingsmålet omtalade Chrossman Matsson torde ha varit dotterson till hövitsmannen Per Clementsson, om vilken A. Nordberg i En gammal Norrbottensbygd (1:a upplagan) s. 100 skriver: "Per Clementsson eller Klemisborgarn som han i Alvik kallas, skall enligt traditionen ha varit mycket god vän med drottning Kristina. Hon skall ha skänkt honom kronoholmarna Norra och Södra Espen. Om så var, tog väl Karl XI igen dem. Ett visst stöd synes traditionen i sistnämnda avseende få därav, att ett par sentida arvingar till Per 1785 hade fiske vid "Äspen och Rödknallen" mot avgift till kronan av 10 2/3 marker sälspäck". På sid. 217 i samma bok får vi veta att "Äspen och Rödknallen" är "belägna fem mil i havet" från Alvik. Avståndet från dessa öar till Bälinge tycks enligt kartan vara ungefär 40 km fågekvägen. De tycks ligga vid farleden till Luleå söderifrån, strax sydost om Junkön. Troligen menas med "södre Espkärsudden" en udde på den södra av dessa båda "kronoholmar". Antagligen var väl de sju männen ute och fiskade när de gjorde sin upptäckt. Enligt Hülpers: Om Westerbotten (1789), citerat i EGN s. 219, besöktes Norra Espen endast av några fiskare, under det att Rödknallen var både stadsbornas och allmogens fiskeläge. "År 1820 voro enligt uppgifter av allmogen vid sockenstämma den 17 sept. Luleå Hafs- och Skärgårdsfiskelägen" följande:... ... ... Norra Espen med 6 båtar från socknen. Fiskarne uppehöllo sig där (vid fiskelägena) 2 á 3 veckor, några få dock längre tid" (ibm). Redan år 1558 fiskade man på detta sätt ute i skärgården. EGN (s. 201) låter oss veta att strömmimgsfisket bedrevs bl.a. vid "Esbisskären" (trol. Esparna) med 4 båtar, 16 skötar (två man i varje båt, fångsten pe båt lågt räknat omkring 80-85 kg). 3) Welam Ersson torde vid tiden för skutvraksfyndet ha varit omkring 55 år gammal. 4) Beträffande risken för skeppsbrott läser vi i EGN, s 240: "Många skutor förliste, och mången seglare fann sin grav i Bottenhavet. Hackzell (De urbe Lula, s 10) säger att mare Botnicum "är illa beryktat genom många skeppsbrott" och att, om Luleborna icke voro så framstående i seglingskonsten, skulle "vindarnas raseri och förskräckliga skär" förorsaka att skeppet (abies) "mycket ofta måste skåda havets olyckor". Trots Lulebornas i Hackzells ögon utomordentliga navigeringskonst skedde dock ej sällan svåra sjöolyckor. Gamla Handlingar vittna om några av dessa. År 1641 den 13 dec., dvs medan staden ännu låg på sin första plats, skriver borgerskapet till Hennes Maj:t: " Ty först hafwe icke allenast een deel aff wåre med Borghare mist sijn Wälfärdh på Siön uthan och een stoor deel i detta åhret aff denne Stadzens Inwånare eij allenast måst mista både Skuta och godz, uthan och der öfr sättia lijffwet till, så att igenom detta sårgheligha fallet, ähre eij allenast månge Enkior och Fadherlösa Barn bleffne, uthan och taalet på dem, som medh oss skulle draga Stadzens tungha ehr nu förminskat wårdet. Vi må ej glömma, att dessa borgare voro på samma gång bönder i Luleå socken, såsom förut är ådalagt. År 1708 den 20 nov. meddelar magistraten i Luleå landshövdingen, "att af ungefär 120 Personer, som i förleden högst med 6 farkoster reeste härifrån åth Stockholm, är ännu ingen menniskia heemkommen, eij heller är någon wiss Kundskap ankommen, huru de 2:ne öfwerblefne Farkoster, som d. 31 october sistleden afreste från Stockholm hijthåt, sin Seglation sluutit". Den dotter till Erik velamsson d.ä. som upptages i mantalslängderna 1674 och 1675 bör ha varit syster till Welam Ersson. Bomärke (Gun-Marie Åkerströms personakt om Welam).

Förekommer flera gånger i tingsprotokoll t.ex. 1692-11-07 för att han ej betalt skatt till kronan för bruk av en laxgård utan tillstånd unnder 3 år; böter 40 mark. Samma år för att han hugit "oskiptan skog" till förfång för sin granne Jacob Jönsson. 1701 för att han huggit skog på Sunderbyns allmänning. 1705 för att han flyttat gärdsgården in på en grannes ägor. 1705 för att han tagit spik och bult från ett "skutvrak"