Martinus (Mårten) Laurenti (Larsson)

Kyrkoherde. Blev högst 85 år.

Barn med Elisabeth Karlsdotter Bröms (1535 - 1600)

Noteringar

Kyrkoherde i Torp (Kom 1563 till Torp som kyrkoherde)

Martinus Laurentii (1563-1610), sannolikt från Hälsing-
land, var 1563 khde i Torp. I anledning af det s. å. utbrutna kriget mot
Danmark-Norge rapporterar Hälsinglandsfogden Mats Michelsson i bref
28 aug. 1563 till kon. Eriks beryktade prokurator, Göran Persson, att han
tagit del af den skrifvelse, som kyrkoprästen i Torp Mårten Larsson ut-
färdat till sina grannar, innehållande de underrättelser denne erhållit af
prästerna i Jämtland om, att »2000 jutar och ändå flere nalkades i afsigt
att bränna och härja». Själf blef khden så svårt betungad med inkvarterin-
gar, då de svenska trupperna drogo upp till Jämtland, att den kunglige
krigsöfversten Claudius (Collart) Gallus fann sig föranlåten att befria
honom från den gärd till krigsfolkets behof, han liksom andra präster bort
utgöra, belöpande sig i fetalier till 10 pund 1 fjerd. (bref dat. Torp 5 febr.
1564). Jämte öfriga Medelpadspastorer afgaf herr Martinus i Torp trohets-
försäkran åt kon. Johan III på Landstinget i Njurunda 3 nov. 1568. Genom
kgl. bref 6 apr. 1569 erhöll herr Mårten ½ pundläst spanmål (6 pd) i ve-
derlag för en socken, som han mist (Hafverö) och är lagd under Hoodall
prästegäll i Hälsingland. Till Älfsborgs lösen 1571 utgaf han 40 mk 6 öre,
utgörande 1/10 af värdet på hans lösegendom, som angafs vara: silfver
60 lod, koppar 2 pund, kor 10, får 9, svin 5, ungnöt 4, getter 3, bock 1,
1 häst för 10 mark, 1 sto för 4 mark. I bref 17 febr. 1572 till kgl. kamre-
raren Peder Håkansson, hvilken khden kallar »sin scholebroder», omtalar
han, att under hans antecessors tid afgick Haffre från Torps pastorat.
Själf hade han beflitat sig att få det under Torp igen, men som kon. Erik
ej ville rygga sin sal. faders bref, förunte han honom en halfpundläst.
Ej längesedan hade detta vederlag blifvit återkalladt, och nu beder han,
att Peder Håkansson må förfordra hans ärende att återfå detta vederlag,
eftersom han under krigsoroligheterna haft stor gästning af konungens
krigsfolk, såsom herr Hans Kyle, Jesper Larsson, Johan Siggesson, herr
Knut Soop och Mats Torne, Claudius Gallus m. fl. För besväret ville han
skänka brefmottagaren ett godt björnskinn. (Orig. i Medelpads handl.
1585 KA.) Genom kon. Johans bref 4 mars 1585 återfick khden veder-
lagsspanmålen, hvilken då liksom förut skulle utgå med 6 pd. Han under-
skref 16 febr. 1577 liturgiens antagande, 1593 Upsala mötes beslut, präster-
skapets försäkran 19 febr. 1594 och riksdagsbeslutet i Upsala 23 febr. s. å.
samt Söderköpings riksdagsbeslut 22 okt. 1595. Torde ha dött 1610, ty
följande års tiondelängd är bevittnad.af efterträdaren. Khden var ägare
till flera hemman och Medelpads dombok för år 1618 meddelar åtskilligt
om arfskiftet mellan barnen.

G. m. Elisabeth Carlsdotter, dotter till khden Carolus Henrici i Tuna,
Medelpad.

Barn:
Abraham, faderns efterträdare som khde;
Michael, hemmansägare i Borgsjö s:n;
Brita, g. m. Peder Jönsson i Hof, Hackås s:n, Jämtl.;
Catharina, g. m. khden Petrus Joannis i Njurunda;
Elisabeth, g. m. khden Matthias Helgonis i Njurunda (Rättelse: Ljustorp);
Barbro; Isak Clarman, khde i Tuna, Hälsingl., d. 1653;
Lars, yngste son, hemmansägare i Viken;
dessutom 2 döttrar.

Enligt Bygdéns Härnösands stifts herdaminne kom ML antagligen från Hälsingland. Senare forskningar har visat att han var son till Lars Mårtensson i Njurunda (Y).
Med anledning av kriget mot Danmark-Norge som utbröt 1563, rapporterar Hälsinglandsfogden Mats Mickelsson i brev 28 augusti 1563 till kung Eriks beryktade prokurator, Göran Persson, att han tagit del av den skrivelse, som kyrkoprästen i Torp, Mårten Larsson utfärdat till sina grannar, innehållande de underrättelser denne erhållit av prästerna i Jämtland om, att "2000 jutar och ändå flere nalkades i avsikt att bränna och härja".

Själv blev kyrkoherden så svårt betungad med inkvarteringar, då de svenska trupperna drog upp till Jämtland. Därför fann den kunglige krigsöversten Claudius (Collart) Gallus sig föranlåten att befria honom från den gärd till krigsfolkets behov som han liksom andra präster bort utgöra, belöpande sig i fetalier till 10 pund 1 fjärding (brev dat. Torp 5 februari 1564).

Jämte övriga Medelpadspastorer avgav herr Martinus i Torp trohetsförsäkran åt kung Johan III på landstinget i Njurunda 3 november 1568. Genom kungl. brev 6 april 1569 erhöll herr Mårten ½ pundläst spannmål (6 pund) i vederlag för en socken, som han mist (Haverö) och är lagd under Hogdals prästegäll i Hälsingland.

Till Älvsborgs lösen 1571 utgav han 40 mark 6 öre, utgörande 1/10 av värdet på hans lösegendom, som angavs vara: silver 60 lod, koppar 2 pund, kor 10, får 9, svin 5, ungnöt 4, getter 3, bock 1, 1 häst för 10 mark, 1 sto för 4 mark.

I brev 17 februari 1572 till kungl. kamreraren Peder Håkansson vilken kyrkoherden kallar "sin scholebroder", omtalar han att under hans antecessors tid avgick Haverö från Torps pastorat. Själv hade han beflitat sig att få det under Torp igen, men som kung Erik ej ville rygga sin salig faders brev, förunte han honom en halvpundläst.

Ej länge sedan hade detta vederlag blivit återkallat, och nu beder han, att Peder Håkansson må förfordra hans ärende att återfå detta vederlag, eftersom han under krigsoroligheterna haft stor gästning av kungens krigsfolk, såsom herr Hans Kyle, Jesper Larsson, Johan Siggesson, herr Knut Soop och Mats Torne, Claudius Gallus m.fl. För besväret ville han skänka brevmottagaren ett gott björnskinn. (Orig. i Medelpads handl. 1585).

Genom kung Johans brev 4 mars 1585 återfick kyrkoherden vederlagsspannmålen, vilken då liksom förut skulle utgå med 6 pund. Han underskrev 16 februari 1577 liturgiens antagande, 1593 Uppsala mötes beslut, prästerskapets försäkran 19 februari 1594 och riksdagsbeslutet i Uppsala 23 februari samma år samt Söderköpings riksdagsbeslut 22 oktober 1595.

ML torde ha dött 1610, ty följande års tiondelängd är bevittnad av efterträdaren. Kyrkoherden var ägare till flera hemman och Medelpads dombok för år 1618 meddelar åtskilligt om arvskiftet mellan barnen."Salige herr Mårten hade i sin livstid med sin hustrus samtycke ärnat sin yngste son Lars Vikegården efter sin död, den andre sonen Michael försörjde han med giftermål och ett gillt hemman i Ö i Borgsjö socken, de övriga två sönerna, som till prästämbete komne voro, skulle icke hindra dem, utan taga sina arvsparter i Gästa (Njurunda) och Fränsta (Torp) jämte de sex systrarna".

Men sedan herr Mårten död var, gillades icke hans vilja, utan barnen fick genom lottning sina arvsparter jord i de olika fastigheterna. Med syskonens samtycke hade Lars köpt den del i Fränstahemmanet, som fallit på systern Britas lott, och ville nu ge den åt brodern Mikael i utbyte mot hans part i Viken för att få hela detta hemman i egen hand. Då de icke kunde sämjas, hänsköt Lars saken till rätten, som resolverade, att jordbytet skulle ske. Denna dom förutan gav Lars sin broder Mikael 15 daler penningar i god vilja, och uti goda mäns närvaro lovade de med brev och sigill vara väl förlikta och åtskiljda, "thet iagh fruchter Michil ey vill hålla med sit lösachtige sinne", har domaren tillagt."

G. m. Elisabeth Karlsdotter, Barn: Abraham, faderns efterträdare som kyrkoherde; Mikael, hemmansägare i Ö, Borgsjö (Y); Brita, g m Peder Jönsson i Hov, Hackås (Z); Katarina, g m kyrkoherden Petrus Joannis i Njurunda (Y); Elisabet, g m kyrkoherden Matthias Helgonis i Njurunda (Y); Barbro; Isak Clarman, kyrkoherde i Hälsingtuna (X), d. 1653; Lars, yngste son, hemmansägare i Viken, Torp (Y); dessutom 2 döttrar.

enligt barbronilsson.se/boken/

Herr Mårten

Mårten Larsson föddes omkring år 1525 i Njurunda i Medelpad som son till bonden Lars Mårtensson. Lars var med största säkerhet en storbonde eftersom han hade råd att låta sonen resa till Uppsala för att studera till präst.

Mårten Larsson latiniserade sitt namn som brukligt var bland dåtida teologer och hette som präst Martinus Laurentii men omskrivs ibland som herr Mårten. Han gifte sig med Elisabet Carlsdotter, född omkring 1635. Om hennes härkomst råder delade meningar. Enligt vissa källor var hon dotter till kyrkoherde Carl Henrici i Tuna och hans hustru Barbro Stigsdotter, i sin tur dotter till kyrkoherden i Bergsjö Herr Stig. Denna härstamning skulle innebära att Elisabet tillhörde släkten Bröms, något som det enligt Thomas Sverker, Borås (redovisat på Internet av Jan Söderström i Säffle) finns skäl att tvivla på. Anmärkningsvärt är dock att sonen Abrahams barn tog sig namnet Bröms.

Martinus blev präst i Torp 1543, enligt Ali Norgren den andre i raden av lutherska kyrkoherdar i socknen. Martinus och Elisabeth fick nio barn (varav mina fem anor redovisas utförligare i det följande): Mikael Mårtensson, född 1560 Brita Mårtensdotter, född 1563 Abraham Mårtensson, född 1565 Cathrina Mårtensdotter, födelseår ej känt, gift med Petrus Joannis (Kerfstadius), kyrkoherde i Njurunda Elisabet Mårtensdotter, född 1571 Barbro Mårtensdotter, död 1653, gift med Isak Klarman, kyrkoherde i Tuna Lars Mårtensson, född 1573 Isak Mårtensson Jon Mårtensson, död 1605, gift med Kerstin Björnsdotter Leonard Bygdén skriver i Härnösands stifts herdaminnen: I anledning av det samma år utbrutna kriget mot Danmark-Norge rapporterar Hälsinglandsfogden Mats Michelsson i brev 28 augusti 1563 till kung Eriks beryktade prokurator Göran Persson att han tagit del av den skrivelse, som kyrkoprästen i Torp Mårten Larsson utfärdat till sina grannar, innehållande de underrättelser denne erhållit av prästerna i Jämtland om, att ”2000 jutar och ändå flera nalkades i avsikt att bränna och härja”. Själv blev kyrkoherden så svårt betungad med inkvarteringar, då de svenska trupperna tågade till Jämtland, att den kunglige krigsöversten Claudius (Collart) Gallus fann sig föranlåten att befria honom från ”den gärd till krigsfolkets behov, han liksom andra präster bort utgöra, belöpande sig i fetalier till 10 pund 1 fjerd”. (Brev daterat Torp den 5 februari 1564).

Bygdén skriver vidare: Jämte övriga Medelpadspastorer avgav herr Martinus i Torp trohetsförsäkran åt konung Johan III på Landstinget i Njurunda den 3 november 1568. Genom kungl. brev 6 april 1569 erhöll prästen ”½ pundläst spanmål (6 pd) i vederlag för en socken, som han mist (Haverö), lagd under Hoodall prästegäll i Hälsingland”. Till Älfsborgs lösen 1571 utgav han 40 mark 6 öre, utgörande 1/10 av värdet på hans lösegendom, som angavs vara: silver 60 lod, koppar 2 pund, kor 10, får 9, svin 5, ungnöt 4, getter 3, bock 1, 1 häst för 10 mark, 1 sto för 4 mark.

I ett brev som kyrkoherden själv skrev den 17 februari 1572 till kungl. kamreraren Peder Håkansson, vilken han kallar sin ”scholebroder”, omtalar han, att under hans antecessors tid avgick Haffre från Torps pastorat. Själv hade han ”beflitat sig att få det under Torp igen, men som konung Erik ej ville rygga sin salig faders brev, förunte han honom en halfpundläst. Ej längesedan hade detta vederlag blifvit återkallat”. Nu ber fader Mårten, att Peder Håkansson ”må förfordra hans ärende att återfå detta vederlag, eftersom han under krigsoroligheterna haft stor gästning av konungens krigsfolk, såsom herr Hans Kyle, Jesper Larsson, Johan Siggesson, herr Knut Soop och Mats Torne, Claudius Gallus m. fl.” För besväret ville han ”skänka brefmottagaren ett godt björnskinn”.

Genom brev utfärdat den 4 mars 1585 av konung Johan återfick Martinus vederlagsspannmålen, vilken då liksom förut skulle utgå med 6 pd.

Ali Nordgren skriver att Martinus ”synes ha varit en lärd man, blev av kung Johan III kallad till hovpredikant och tjänstgjorde som sådan åren 1572-74, underskrev konungens liturgi, den s.k. Röda boken, 1577, men ändrade sedan mening, var med om Uppsala möte 1593 och underskrev dess belut mot liturgin och mot kung Sigismunds katolska propaganda”.

Jag har inte funnit något som styrker att Martinus verkligen var en av deltagarna på Uppsala möte. Han kan ändå ha undertecknat beslutet. Alf Henriksson skriver: ”Avskrifter skickades omedelbart ut till alla landsorter och underskrevs där på städernas, häradenas och församlingarnas vägnar av ett par tusen myndighetspersoner, däribland femtonhundra präster.”

Uppgiften att Martinus Lurentii varit hovpredikant förekommer också hos ovannämnde Thomas Sverker men har inte stått att finna i någon annan källa.

Att det bland de präster som kämpade för den lutherska tron fanns flera norrlänningar förklarade historikern Harald Hjärne med att reformationen haft lättare att slå rot i Norrland, där man inte hade några stora och vördnadsbjudande katedraler och där de katolska traditionerna inte ägde samma tyngd som i landets södra delar.

Martinus avled sannolikt 1610, eftersom följande års tiondelängd har bevittnats av efterträdaren. Han lämnade ett rikt bo efter sig, men det fanns många arvingar och de var inte eniga om hur arvet skulle skiftas. Källor och litteratur:
Kyrkböcker (mikrokort från SVAR)
Bygdén Leonard: Härnösands stifts herdaminnen
Henriksson Alf
Nyberg Helge: Familjeregister

----------------------------------------------

Hade 9, möjligen 10, barn. Se Torps sockens årsbok 1935, sid 29-33, 1985, sid 21.

Källor